Tankar om Sandviks utveckling

1958 upphörde familjen Göranssons epok efter nästan 100 år som dominerande ägare alltsedan starten 1862. Stenbeck kom in som huvudägare och Wilhelm Haglund blev bruksdisponent.

Jag minns stämningen 1957-1958. Företaget gick inte bra och det aviserades uppsägningar. Stämningen var mycket orolig i många familjer, däribland min egen. Pappa trodde att han skulle bli av med jobbet. Han sökte jobb på Norrbottens Jernverk i Luleå och åkte dit på anställningsintervju och för att titta på jobbet. Jag började mentalt förbereda mig på att bli Luleåbo med allt vad det innebar, inte minst skolan.

Nu blev det inte så, pappa fick behålla jobbet.

De nya ägarna och ledningen hade bestämt sig för att satsa offensivt, därav alla investeringar i fabriksbyggnader. Det visade sig bli ett lyckokast.

Den nye bruksdisponenten är värd ett eget avsnitt.
Han hade utnämnts till chef för en hårdmetallavdelning 1942, som samma år fick namnet Coromant. Utveckling och blygsam tillverkning höll till i övervåningen i en av bandtillverkningens fabriker.

På den tiden tillverkades hårdmetall av Fagersta och Luma. Luma kan förefalla ologiskt men bakgrunden är att glödtrådar i glödlampor var tillverkade av wolfram och att wolframkarbid är en huvudkomponent i hårdmetall.

1946 fick Sandvikens Jernverk erbjudande om att ta över hårdmetalltillverkningen från Luma. Jernverkets ledning sade nej. Hårdmetall var ju en främmande fågel för ett stålföretag och verksamheten var inte tillräckligt lönsam. Man var beredd att lägga ned verksamheten.
Haglund lyckades utverka ett års respit. Tillräckligt mycket positivt hände under det året vilket gjorde ledningen mer positiv. När man då var beredd att träffa avtal med Luma hade priset fördubblats. Man accepterade i alla fall och avtalet skrevs under april 1947.

I Wilhelm Haglunds memoarer ”Levebröd” finns en fascinerande berättelse om hela förloppet. Läsning rekommenderas.

Vid början av 40-talet var Fagersta längre framme än Sandvikens Jernverk när det gäller hårdmetalltillverkning. Fagersta hade också möjligheter att satsa mer på hårdmetall men deras ledning var mer konservativ och mindre progressiv än ledningen på Sandvikens Jernverk.

Jag har träffat personer med anknytning till Fagersta som har beklagat deras brist på framsynthet. Jag har också träffat personer från Luma som ångrar att man inte följde med till Coromant, ett erbjudande som alla anställda inom Lumas hårdmetalltillverkning fick.

Var hade Sandvik befunnit sig idag om inte den dåtida ledningen tagit framsynta (och långtifrån självklara) beslut om satsningarna på hårdmetall och rör?
Och hur hade orten Sandviken sett ut?

7 svar på ”Tankar om Sandviks utveckling”

  1. Har klickat på ”Läs mer” och fått upp lite ytterligare text men hade gärna läst mera!
    Slutar det med ”Och hur hade orten Sandviken sett ut?” eller finns det mer som inte kommer upp?

    1. Hej,
      Nej, det finns inte mer. Jag tänker mig att var och en kan få reflektera över hur det kan ha sett ut om Sandvik inte hade valt att satsa på stål och hårdmetall. Att det hade varit en dramatisk skillnad kan man nog vara överens om.

      1. Ok, intressant läsning i vilket fall som helst.

        Annan intressant läsning, utöver ”Levebröd” som du omnämner, är ”Omvandlingen”.
        Det är ett verk som min pappa Olle Hedebrant (som vigde huvuddelen av sitt yrkesliv åt Sandvikens Jernverk/Sandvik, bl.a. var han nog chef för rörtillverkningen när du sommarjobbade där) var huvudansvarig/redaktör för.
        Det har underrubriken ”Sandvik 1862-1987: från järnverk till högteknologiskt verkstadsföretag” och rekommenderas för läsning om du inte redan läst det. Det utvecklar det du skriver om och ytterligare områden som gjort Sandvik till vad det är …och fått Sandviken att fortleva!

        Vad beträffar (insändaren ? om) huvudkontorsflytten håller jag till fullo med om dina synpunkter och din analys. Och jag är mycket besviken att flytten skedde!
        Sedan har jag lite svårt att frigöra mig från tanken om det inte också, utöver de föregivna skälen (som tål att diskuteras och ifrågasättas, men är lite ”hala” och både svåra att bevisa och motbevisa), fanns ett egenintresse från VD, HR-chef och kanske också någon relativt ”färsk” styrelseledamot (alla bosatta i Stockholm) att flytta ”hem” arbetsplatsen!
        Tyvärr, tyvärr gick nog det tåget för gott och jag har svårt att se någon ”returresa”!
        Med så lång tid gången har jag svårt att se någon som har drivkraft nog (å företagets och/eller egna vägnar) att ta den ”striden”…oavsett hur många i Sandviken som skulle stå och heja!

        Avslutande kuriosa, jag har också sommarjobbat med ultraljudsprovning av rör!

        1. Jag skrev ett svar för ett par dagar sedan men är inte säker på att det har gått fram (har inte lärt mig blogga riktigt). Upprepar ungefär det jag skrev då:
          Jo, ”Omvandlingen” har jag läst fast för väldigt länge sedan. Kanske skall damma av den.
          Håller helt med om att ett viktigt skäl för någon/några (framförallt Faxander) att flytta huvudkontoret var att flytta ”hem” arbetsplatsen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *