Tankar om Sandviks utveckling

1958 upphörde familjen Göranssons epok efter nästan 100 år som dominerande ägare alltsedan starten 1862. Stenbeck kom in som huvudägare och Wilhelm Haglund blev bruksdisponent.

Jag minns stämningen 1957-1958. Företaget gick inte bra och det aviserades uppsägningar. Stämningen var mycket orolig i många familjer, däribland min egen. Pappa trodde att han skulle bli av med jobbet. Han sökte jobb på Norrbottens Jernverk i Luleå och åkte dit på anställningsintervju och för att titta på jobbet. Jag började mentalt förbereda mig på att bli Luleåbo med allt vad det innebar, inte minst skolan.

Nu blev det inte så, pappa fick behålla jobbet.

De nya ägarna och ledningen hade bestämt sig för att satsa offensivt, därav alla investeringar i fabriksbyggnader. Det visade sig bli ett lyckokast.

Den nye bruksdisponenten är värd ett eget avsnitt.
Han hade utnämnts till chef för en hårdmetallavdelning 1942, som samma år fick namnet Coromant. Utveckling och blygsam tillverkning höll till i övervåningen i en av bandtillverkningens fabriker.

På den tiden tillverkades hårdmetall av Fagersta och Luma. Luma kan förefalla ologiskt men bakgrunden är att glödtrådar i glödlampor var tillverkade av wolfram och att wolframkarbid är en huvudkomponent i hårdmetall.

1946 fick Sandvikens Jernverk erbjudande om att ta över hårdmetalltillverkningen från Luma. Jernverkets ledning sade nej. Hårdmetall var ju en främmande fågel för ett stålföretag och verksamheten var inte tillräckligt lönsam. Man var beredd att lägga ned verksamheten.
Haglund lyckades utverka ett års respit. Tillräckligt mycket positivt hände under det året vilket gjorde ledningen mer positiv. När man då var beredd att träffa avtal med Luma hade priset fördubblats. Man accepterade i alla fall och avtalet skrevs under april 1947.

I Wilhelm Haglunds memoarer ”Levebröd” finns en fascinerande berättelse om hela förloppet. Läsning rekommenderas.

Vid början av 40-talet var Fagersta längre framme än Sandvikens Jernverk när det gäller hårdmetalltillverkning. Fagersta hade också möjligheter att satsa mer på hårdmetall men deras ledning var mer konservativ och mindre progressiv än ledningen på Sandvikens Jernverk.

Jag har träffat personer med anknytning till Fagersta som har beklagat deras brist på framsynthet. Jag har också träffat personer från Luma som ångrar att man inte följde med till Coromant, ett erbjudande som alla anställda inom Lumas hårdmetalltillverkning fick.

Var hade Sandvik befunnit sig idag om inte den dåtida ledningen tagit framsynta (och långtifrån självklara) beslut om satsningarna på hårdmetall och rör?
Och hur hade orten Sandviken sett ut?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *